Ketty

Otto Magnusson och hans AB Sjölinjer köpte i slutet av 1960-talet in den snudd på uråldriga före detta fiskeloggerten Ketty och satte henne i reguljär styckegodstrafik mellan Gotland och Stockholm. Efter att transportstöd införts för Gotlandstrafiken – vilket tillföll Gotlandsbolaget – avvecklade Magnusson efter ett par år sin gotländska trafik. Ketty kom att säljas till Ronehamn, men hon förliste kort därefter utanför Västervik.

Byggd som fiskeloggert

Fartyget byggdes 1908 av J. Frerichs & Co i Einswarden, Tyskland som loggerten Erda, med beteckningen ON 7, för ett fiskerisällskap i Bremen. Efter att ha gått i nordsjöfiske under 25 år för några olika sällskap, såldes hon till en konsul i Frankfurt.

Denne Edgar Bieber var dock inte intresserad av fiske, utan lät bygga om henne till lustjakt med namnet Orinoco II. Hon fick nu en diesel på 180 hästkrafter från Motoren-Werke Mannheim installerad. Lustjakten registrerades hos Lübecker Yacht-Club och var huvudsakligen baserad i Travemünde.

När konsuln avlidit några år senare övertogs skeppet av en köpman i Hamburg som lät döpa om henne till Greif II. Krigsutbrottet var dock nära och den nye ägaren hann inte få någon större glädje av sitt nyförvärv. I januari 1942 konfiskerades Greif II av tyska Kriegsmarine och hamnade inledningsvis i vid denna tidpunkt tyska Stettin.

Danmark var ju som bekant ockuperat av Tyskland sedan april 1940, och Greif II kom så småningom att användas som patrullfartyg vid Stora Bälts södra ände. Där anfölls hon av brittiskt flyg med stora skador som följd. Greif II blev även läck men kunde sättas på grund vid Langeland.

Bärgad av danskar

I maj 1945 befriades Danmark av britterna. Den grundstötta Greif II bärgades av danskarna och fördes in till Rudkøbing på Langeland. Där såldes hon i befintligt skick till skeppsredaren C P Jensen som lät bogsera henne till varvet i Gråsten. Efter en omfattande renovering döptes hon om till Bibe med hemort i Rudkøbing.

På resa Sandesund-Horsens gick Bibe på grund vid Læsø den 5 oktober 1948 lastad med karbid. Befälhavaren hade lämnat över rodret till en jungman och gått under däck då ett flertal fiskefartyg närmat sig från styrbord varför jungmannen korrigerat kursen. När befälhavaren åter kom upp i styrhytten noterade han att Bibe var inne på grunt vatten. Rodret lades hårt styrbord, men strax därefter – klockan 19:00 – gick Bibe på revet nordväst om Læsø och blev stående där. Efter ett par dagar kunde Bibe dras av grundet av en bogerbåt och föras in till Frederikshavns hamn för reparationer. Där var dock olyckan åter framme då hon den 9 oktober påseglades av det norska fartyget Spleis som precis löpt av slipen på varvet i Frederikshavn. Bibe fick en del skador i fören.

1950 hamnade Bibe i svensk ägo. Det var AB Bröderna Kristiansson & Co i Kungshamn som köpt in fartyget för 110.000 kronor, och hon döptes om till Ketty och fick fiskebeteckningen LL22. Efter några år förlängdes Ketty med fem meter på varvet i Marstrand, samtidigt som hon omtacklades till motorfartyg. Ketty kom att gå kvar för Bröderna Kristiansson – både i styckegodsfart och i Islandsfiske – i ytterligare ett decennium innan hon såldes till Kalmar.

Sjölinjer köper Ketty

I slutet av 1965 hade Sjölinjers fartyg Ostkust, även detta en före detta loggert, gått på grund i Kappelshamn. Nyköpings varv köpte haveristen av Magnusson och lyckades få henne flott under våren 1966. Loggerten Nostra köptes in som ersättare, men såldes i slutet av året. I oktober 1968 hade Magnusson hittat en ny ersättare i form av Ketty som därmed fick hemort i Visby. Sjölinjer fick betala 100.000 kr för henne och Ketty sattes in i styckegodstrafiken mellan Visby och Stockholm.

Propellerhaveri

I slutet av april 1970 hade Ketty avgått Stockholm på sin reguljära resa ner mot Visby. Man hann dock inte långt innan man fick ett propellerhaveri och tvingades avbryta resan. Eftersom Otto Magnusson inte lyckades hitta någon ledig varvsplats i Stockholm beslutade han sig för att reparera Ketty på slipen i Ronehamn. Den lilla bogserbåten Pilen från Kappelshamn beställdes upp till Stockholm för att dra ner Ketty till ön. Den 28 april anlände ekipaget Visby hamn där lasten lossades under dagen. Samma kväll skulle bogseringen mot Ronehamn fortsätta, och man beslutade sig för att ta rutten norr om Gotland på grund av en annalkande storm. Isläget var dock mycket besvärligt – trots att man snart var inne i maj månad – och efter två och en halv timmes gång hade man bara nått i höjd med Kruttornet. Pilen hade därmed svårt att hålla Ketty fri från land, och det var vid flera tillfällen kritiskt läge då isen tryckte Ketty in mot Norderstrand.

Efter en svår kamp mot isen lyckades ekipaget nå Fårösund under natten där man avvaktade bättre väder innan resan kunde fortsätta mot slipen i Ronehamn.

Totalförlust

Otto Magnusson behöll Ketty fram till april 1974 då hon såldes till skepparen Torsten Rydqvist i Visby. Ketty drabbades dock snart av maskinhaveri och såldes vidare redan efter några månader till Else-Marie Hartzell i Ronehamn som tillsammans med sin man och en medintressent drev rederirörelse med äldre tonnage. Hartzell utrustade Ketty med en ny motor, men det dröjde inte lång tid förrän Kettys saga var all.

Veckan före julen 1974 var Ketty på resa Uppsala-Kalmar med 195 ton vete. Vid niotiden på kvällen gick hon hårt på grund utanför Västervik. Flera båtar från Tullverket och Lotsverket försökte dra henne flott under natten, men utan resultat. Besättningen lämnade därför fartyget åt sitt öde och åkte hem för att fira jul. Efter att en storm dragit fram över området gick Ketty till botten omkring den 29 januari 1975

Ketty hade varit i dåligt skick vid haveriet. Bland annat var fartygets livbåtsdävertar fastrostade, ankaret låg på fördäck utan ankarkätting och besättningens hytter saknade värme. Enligt besättningen berodde grundstötningen på att Ketty fått roderhaveri precis när man navigerat i de trånga farvattnen vid Finnkartens fyr.

Förskeppet skrotbärgades efter förlisningen och togs in till Västervik. Idag återstår bara akterskeppet och överbyggnaden vilka drogs ut till dagens plats med ett djup på 33 meter. Vraket står på kölen med slagsida åt styrbord och resterna är välbevarade och ett populärt mål för sportdykare.

Kronologi

1908-05	Levererad till ”Visurgis” Heringsfischerei AG, Nordenham med namnet Erda.
1925	Såld till Midgard Deutsche Seeverkehrs & Heringsfischerei AG Nordenham.
1931	Såld till Bremen-Vegesacker Fischerei-Gesellschaft, Vegesack. Upplagd.
1933-10-31	Såld till Edgar Bieber, Frankfurt. Ombyggd till yacht och omdöpt till Orinoco II.
1939-05-09	Såld till Max Adolf Bischoff, Hamburg-Harburg. Omdöpt till Greif II.
1942-01-19	Övertagen av Deutsche Kriegsmarine, Kriegsmarinedienststelle Stettin.
1946-04	Såld som vrak till C P Jensen, Rudkjöbing. Ombyggd till lastfartyg och omdöpt till Bibe.
1950-04	Såld till AB Bröderna Kristiansson & Co, Gravarne (Kungshamn) och omdöpt till Ketty.
1965-12	Såld till ett partrederi med Inga Maj-Britt Elmquist, Kalmar som huvudredare.
1968	Kapten Sture Julius Magnhammar blir ny huvudredare.
1968-10	Såld till AB Sjölinjer, Stockholm.
1974-04	Såld till Sune Torsten Rydqvist, Visby.
1974-09	Såld till Else-Marie Hartzell, Ronehamn.
1974-12-19	Grundstötte utanför Västervik. Totalförlust.

Specifikation

Längd	31,01 meter
Bredd	6,54 meter
Dräktighet	160 brt
Lastförmåga	195 dwt
Maskineri	1 st 2-cyl Bolinder-Munktell-diesel på 220 ihk, 10 knop
Passagerarkapacitet	0
Lastkapacitet	?
Namnsignal/IMO	SFNC/-

---

Historiken över Ketty bygger i huvudsak på Krister Bångs artikel i Länspumpen Nr 1-1975.

Inlägget är uppdaterat 2020-07-19 med nya uppgifter från Tham Körner.