Solklint

Sliteredaren Mattssons Solklint kom att gå i fart för Gotlandsbolaget under fyra somrar under andra halvan av 1950-talet. Bilismen i Sverige hade närmast exploderat, och 1959 passerade antalet personbilar en miljon. Gotlandsbolaget hade förvisso fått in Christofer Polhem med sitt bildäck till sommartrafiken 1955, men rederiet hade under kommande år mycket svårt att möta behovet av biltransporter. En temporär lösning blev därför att sätta in chartrade och egna lastfartyg i Gotlandstrafiken fram tills dess att moderna bil- och passagerarfärjor kunde levereras.

Nybygge till Slite

Skeppsredare Sven Julius Mattsson i Slite tog från ett varv i holländska Delfzijl i maj 1956 leverans av sitt första nybygge. Fartygets skrov hade dock byggts på ett annat holländskt varv, i Foxhol, och i samband med sjösättningen där den 17 december 1955 hade fartyget fått namnet Solklint av gudmor Linnea Mattsson. Skeppsredaren själv mönstrade på som befälhavare på sitt nybygge och på jungfrufärden stannade han till med Solklint i sin födelseort Hällevik i Blekinge där hans syster Karin Johansson kom ombord för att följa med Solklint sista sträckan hem till hemmahamnen Slite. Solklint sattes därefter i huvudsak in i fraktfart på Östersjön.

Året efter leveransen var Solklint åter i Blekinge, och Sölvesborgs-tidningen hade ett längre reportage onsdagen den 29 maj 1957:

På söndagskvällen fick de hamnflanerande sölvesborgarna se en vacker syn, då gotlandsbåten Solklint stävade in i hamnen. Detta fartyg är vid det här laget inte alldeles okänt i Sölvesborg, då det vid några tidigare tillfällen lossat här, Båten är emellertid en värdig representant för det nya, så välbehövliga tonnage, som tillförts vårt land. Redare och tillika kapten för m/s Solklint är kapten Sven J. Mattsson, vilken är blekingebo till börden, född i Hällevik. Kapten Mattsson är av gammal känd sjömanssläkt, hans fader var skepparen Bengt Mattsson i Hällevik. Han lämnade Blekinge år 1937 och bosatte sig i Slite på Gotland i samband med sitt giftermål. Under många år ägde och seglade han en annan Solklint, en motorseglare på 525 ton, numera hemmahörande i Kivik och omkristnad till Ingolf.

Förutseende och väl införstådd med att det fordras nya tag för de svenska småredarna om man skall kunna stå sig i konkurrensen med det holländska och tyska småtonnaget, tog kapten Mattsson i fjol initiativet till ett nybygge, som skulle bjuda utlänningarna stången. Den nya Solklint kom emellertid att bli byggd i utlandet på holländskt varv, Gebr, Niestern N. V. Scheepswerven & Machinenfabriek i Delfzijl. Solklint lastar cirka 1,000 ton deadweight och har en längd av 53 meter och en bredd av 8,30 meter, Topphastigheten är 9,5 knop. Såväl invändigt som utvändigt bjuder Solklint ett gediget utförande. Maskinrummet med dess dieselmotor och övrig utrustning är absolut tip-top liksom bostäder för befäl och manskap. Fartyget är utrustat för oceanfart och har således t.o.m, sjukhytt med två bäddar, sjukvårdsutrustning av olika slag o.s.v. Det kan också här förtjäna nämnas, att fartyget är det enda i Sverige, som har vinscharna under däck. Dirigeringen av desamma sker helt klart ovan däck. Radiotelefon saknas inte ombord.

Det är ingen nyhet att utländskt småtonnage, speciellt tyskt och holländskt, konkurrerar kraftigt med det svenska, däremot är det av allra största vikt, att ett bemötande kommer snart nog. Med de praktiskt taget uttjänta gamla träskutor, som man seglar med längs våra kuster och i Östersjön för övrigt är det inte lätt att bjuda konkurrens. Inom sjöfartskretsar anser man sig emellertid ha blivit stoppade av statliga ingripanden av olika slag. Man har inte haft samma möjlighet som utlänningarna att förnya tonnaget. Detta kommer nu att hämna sig, anser man. Kommer det ingen ändring till stånd skulle man inom 8 – 10 år kunna räkna med att det svenska småtonnaget kommer att spela en obetydlig roll i östersjöfarten. Detta är riktigt. Och för den initierade framstår det som ett klart faktum att något måste göras snabbt, Man måste rensa ut de gamla – kanske nog så vackra och idylliska fartygen och bygga nya. Men i dagens läge är det inte lätt att skaffa det kapital som erfordras. Ett fartyg av ex. Solklints storlek kostar en rundlig summa – över miljonen. Det privata initiativet spelar i detta sammanhang en mycket stor roll. Det gäller för den enskilde redaren, småredaren, att satsa hårt, för att man skall nå resultat. Ord och ord och återigen ord har vid konferenser, årsmöten och i slutna sällskap spillts på småtonnagets penibla situation i vårt land. Men, det har stannat vid ord, Man har skällt på allt och alla men man har glömt bort att den egna företagsamheten är den viktigaste. En god representant för denna är kapten Sven Mattsson. Han står på egen brygga på ett hypermodernt fartyg:

Får vi moderna båtar skall vi och kan vi också konkurrera med utlänningarna, även om arbetslönerna blir större för oss, säger han. Det svenska sjömansskapet står inte tyskarnas eller holländarnas efter. Kanske är det så att det är betydligt godare, inte minst därför att våra omoderna träskutor krävt hårdare tag och därmed har fostrat dugligare sjöfolk.

Charter till Gotlandsbolaget

Redan den första sommaren togs Solklint i charter av Gotlandsbolaget för att kunna möta upp både det kraftigt ökande behovet av personbilstransporter och även annan typ av gods mellan Gotland och fastlandet. Solklint kom att återkomma ytterligare tre somrar i Gotlandstrafiken innan Gotlandsbolaget fick in egna nybyggen i trafiken kompletterat med annat inhyrt tonnage.

Den 25 februari 1964 kolliderade Solklint i Engelska kanalen med ångaren Cissoula från Panama och blev så svårt skadad att hon övergavs av besättningen som togs upp av Transatlantics motorfartyg Hallaren. Besättningen på Solklint kunde senare återvända till sitt fartyg och kunde för egen maskin, assisterad av den brittiska fregatten Ajax, ta sig in till Cherbourg. Fartyget reparerades och kom åter i fart.

Våren 1975 bildade Sven Mattsson Rederi AB Solklint och året därpå överfördes m/s Solklint på det nya bolaget. Svens söner tog nu över rederirörelsen och satsade på ett större nybygge som beställdes vid varv i Norge. I november 1977 såldes 50% av m/s Solklint till Gotlandsbolagets vd Eric D Nilsson i Visby för 450.000 kronor, samtidigt som fartyget döptes om till Nea (smeknamn för Svens hustru Linnea) för att frigöra namnet Solklint till det kommande nybygget.

Såld till ölänningar

Nea låg i huvudsak upplagd medan nybygget Solkint drogs med stora förluster, och Svens söner tvingades efter några år att likvidera Rederi AB Solkint. Nea såldes därför för 800.000 kronor till Rolf och Herbert Petersson från Öland som övertog Nea den 18 oktober 1979 i Kalmar. Fartyget döptes om till Lissa efter Rolfs äldsta dotter, fick ny hemort i Stockholm och befraktades av firman Löfstrand & Brown. Lissa fortsatte i Östersjöfart med laster som spannmål, gödning, kalksten och foder och under sommarledigheten låg Lissa i regel upplagd i Grankullavik på norra Öland.

Herbert Petersson gick bort i mars 1992 varvid sonen Rolf blev ensam ägare till Lissa som nu befraktades av Bröderna Höglund i Kalmar. Rolf drev fartyget vidare fram till 1999 då hon slutligen bjöds ut till försäljning för 1,7 miljoner kronor. Trots sin ålder marknadsfördes hon av mäklaren Djurgårdsvarvet som ”ett av de mest välhållna kustfartygen i Skandinavien”.

Äventyrare köper Lissa

Vintern 2000 såldes Lissa till Chris Packer och Eric Meier som tog fartyget till Klaipeda i Litauen för att byggas om och rustas upp. Meier arbetade till vardags på oljeriggar och Packer var en australiensisk miljonär som vunnit flera havskappseglingar.

På forumet Fallrepet har Djurgårdsvarvets Arne Timmerling skrivit en anekdot om när Lissa överlämnades till de nya ägarna:

De låg några månader i Hammarbyhamnen i Stockholm innan de lämnade de nordligare breddgraderna. Det var mycket pilsnerdricka och kalas ombord. Rolf Petersson som var säljare hade skött fartyget som sitt skötebarn och hon var i ett fantastiskt skick för att vara så gammal. När hon skulle lämnas över till köparna så skulle de få en liten lektion av Rolf i hur man framför ett så här stort fartyg. Chris skulle pröva att framföra henne själv och i väntan på broöppning vid Danviksbron så backade han in i kajskoningen och “Lissa” fick en buckla i häcken. Så nära tårar har nog inte Rolf varit sedan han slog sej på tummen med hammaren när han byggde nytt skithus hemma på Öland. Nåväl till syvende och sist så lämnade dom Stockholm sommaren 2000 och hade lyckats få last med till Malta bestående av två gamla 500-båtar från Marinen som var sålda dit ner.

Lissas första etapp var således ner till Medelhavet där Meier klev av både som delägare och som besättningsman. Packer fortsatte dock sitt äventyr med Lissa och korsade snart Atlanten med kurs satt mot Karibien. Väl framme fortsatte han ner längs Sydamerikas ostkust, men en svår storm tvingade Packer att avbryta försöket att nå Antarktis och istället fortsatte han upp längs med Sydamerikas västsida där han rånades av pirater utanför Peru. Så småningom tog han sikte på Galapagosöarna och fortsatte därefter över hela Stilla Havet tills han i början av november 2003 anlände till Sydney efter en lång och äventyrlig resa.

Ägaren grips för vapensmuggling

Lissa låg nu förtöjd i Rozelle Bay i Sydney och var registrerad i Avatui på Cooköarna. Lissa gjorde några kortare turer under året men i oktober 2004 gav sig Chris Packer ut på ett nytt större äventyr med sin Lissa. Vis av erfarenhet efter piratöverfallet utanför Sydamerika såg han till att vara välbeväpnad ombord; två pumphagelbössor, ett halvautomatiskt Ruger-gevär, en revolver och en pistol. I november 2003 stoppades dock Lissa och Chris Packer av den indonesiska kustbevakningen efter avgång från Benoa på Bali – möjligen efter tips från två backpackers som följt med gratis mot arbete ombord men som Chris Packer kommit på kant med. Eftersom Packer inte deklarerat sina vapen för de indonesiska myndigheterna greps han omedelbart för olaga vapeninnehav och fördes till det ökända Kerobokan Prison. Packer riskerade dödsstraff för vapensmuggling, men när rättegången väl hölls dömdes han endast för underlåtenhet att deklarera vapeninnehaven varför rätten nöjde sig med ett fängelsestraff om tre månader. Eftersom Packer redan suttit häktad längre än så släpptes han på fri fot och kunde återuppta sin avbrutna resa. I oktober 2005 anlände Lissa till Auckland i Nya Zeeland varefter hon gick till varv för översyn.

Såld till före detta elitsoldat

Under våren 2006 drabbades Packer av en massiv hjärtattack under en golfrunda hemma i Australien. Efter veckor i koma återfick han medvetandet, men med permanenta hjärnskador. Han hade inte längre möjlighet att ta hand om sin ögonsten Lissa, varför hon blev liggande i Fremantle i västra Australien. Där bjöds hon ut till försäljning för 1,2 miljoner australiensiska dollar och i slutet av året såldes hon till den före detta elitsoldaten Mack McCormack från Perth som dock lyckats pruta ner priset till hälften.

McCormack verkar ha haft flera olika planer för fartyget, som nu även fått sitt första namn – Solklint – påmålat som ett komplement till Lissa. År 2010 seglade han iväg till ön Timor för någon form av humanitär insats. På återresan till Australien drabbades Lissa Solklint av maskinhaveri sex kilometer från Ningaloo Reef och tvingades sända ut nödanrop. Eftersom vädret var lugnt drev inte fartyget mot reven, utan kunde ett halvt dygn senare tas under bogsering av en båt som gått ut från australiensiska Exmouth.

Under kommande år kunde fartyget ses utanför Exmouth, Rottnest, Fremantle, Carnarvon, Mangles Bay och i Henderson. Under en tid förekom uppgifter om att hon skulle användas som ”maritime safety training vessel” men dessa planer verkar ha gått om intet och sjöpolisen började visa intresse för stora fester som hölls ombord på Lissa Solklint. Våren 2019 kom det upp en hemsida som beskrev Lissa Solklint som “Perth’s only licensed performing arts, cultural and entertainment venue on the ocean”, men därefter har det varit tyst om planerna för det nu snart sjuttioåriga före detta Slite-fartyget.

Kronologi

1956-05-02	Levererad som Solklint till Sven Julius Mattsson, Slite.
1956	Charter till Gotlandsbolaget under sommaren. Samma chartertrafik även somrarna 1957, 1958 och 1959.
1976-06-30	Överförd till nybildade Rederi AB Solklint, Slite.
1977-11-11	50% av fartyget säljs till skeppsredare Eric D Nilsson, Visby. Omdöpt till Nea.
1979-06-20	Såld till Rolf Petersson, Skärholmen och Herbert Petersson, Byxelkrok. Omdöpt till Lissa.
2000-02-22	Såld till Alpha-Zee Ltd, Rarotonga, Cooköarna.
2006-11-15	Såld till Mack McCormack och hans Lissa Pty Ltd, Perth. Omdöpt till Lissa Solklint i juni 2009.

Specifikation

Längd	53,10 meter
Bredd	8,30 meter
Dräktighet	494 brt
Lastförmåga	660 dwt
Maskineri	1 st B&W Alpha på 367 kW, 9,5 knop
Passagerarkapacitet	0
Lastkapacitet	878 kubikmeter (grain)
Namnsignal/IMO	SGUF/5333567