Sudersand

Så sent som 1970 hyrde Gotlandsbolaget in det lilla Slite-fartyget Sudersand för att avlasta de egna fartygen med frakt på Gotlandsrutten. Sudersand var då redan över femtio år gammal, men hon seglar alltjämt efter att under 1970- och 80-talen ha renoverats av ett gäng entusiaster i Stockholm. Idag seglar hon på expeditioner världen över under fransk flagg.

Byggd för Nordsjöfiske

Tidningen Nieuwe Vlaardingsche hade den 23 februari 1916 följande notis (i översättning) införd:

Idag sjösattes stålloggerten ”Elsa” IJM 35, byggd för Maatschappij tot Beheer van Steamtrawlers en andere Visschersvaartuigen vid herr I. S. Figées varv här i Vlaardingen.

Det krångliga namnet på rederiet betydde ungefär Företaget för drift av ångtrålare och andra fiskefartyg och bolaget var hemmahörande i IJmuiden vid Nordsjökusten ett par mil väster om Amsterdam. Tillägget IJM 35 till namnet var helt enkelt fartygets distriktsbeteckning som fiskefartyg i hemmahamnen IJmuiden och hon sattes efter leverans in på Nordsjöfiske. I mitten av juni då hon ankom IJmuiden efter den förmodligen första fiskekampanjen lossade hon 25 tunnor inlagd sill. En månad senare ankom hon med 23 tunnor sill.

Elsa fortsatte framgångsrikt under många år i Nordsjöfisket. I september 1926 kolliderade hon med fiskeloggerten Vesta IJM 286 vilken fick allvarliga skador men som kunde ta sig in till IJmuiden. Några dagar efter incidenten ankom även Elsa IJmuiden och lossade sin sillast.

Våren 1929 sålde rederiet – som nu hette Visscherij Exploitatie Mij. (V. E. M.) – de två seglande fiskeloggerterna IJM 85 Elsa och IJM 282 Lemmer till N Haasnoot i Katwijk aan Zee längre söderut längs Nordsjökusten. De nya ägarna avsåg att installera maskineri för framdriften innan fartygen åter skulle sättas in i fiske, men både Elsa och Lemmer förblev upplagda i IJmuiden. I januari 1931 förekom tidningsuppgifter att bägge fartygen sålts till Sverige, men det skulle dröja till april innan överlåtelsen av Elsa skedde till Karlshamns Skeppsvarv som nära nog specialiserat sig på att bygga om loggertar till fraktfartyg.

Ombyggd för cemenfart i Sverige

Det skulle dröja ytterligare en månad innan köpesumman för Elsa om 9.375 holländska gulden till fullo var betald. Den 23 maj undertecknades köpebrevet i IJmuiden varefter seglatsen mot Sverige kunde påbörjas. Det var Karlshamns Skeppsvarv som även köpt in loggerten Lemmer och så snart de två nyförvärven nått Karlshamn påbörjades ombyggnation av de bägge till fraktfartyg. Planerna för Elsa och Lemmer var nog klara redan innan varvet gjort om köpet nere i Holland. Redan den 8 juni såldes Elsa vidare för 16.000 kronor till huvudredaren Oscar Paborn i Sölvesborg och i mitten av augusti levererades hon i ombyggt skick och med en Bolinder-motor på 90 hästkrafter. Paborn ägde inledningsvis endast 12/56-delar och den största ägaren var i själva verket AB Skånska Cement i Malmö som ägde 42/56-delar. Elsa döptes om till Vida och Lemmer – som också sålts till Paborn och Skånska Cement – till Heda. Bägge fartygen sattes in i cementfarten mellan de olika cementfabrikerna i Sverige.

På nyåret 1937 blev för övrigt en ung skeppare från Hällevik utanför Sölvesborg befälhavare på Vida. Han hette Sven Julius Mattsson och skulle senare komma att bli sin egen redare i Slite på Gotland och därmed väl bekant med redarna Sanfrid och Ulf Andersson där som 25 år senare skulle komma att köpa in just Vida. Mattsson råkade på våren 1938 ut för en kollision med motorseglaren Svan från Slite utanför Landsort, men Vida kunde fortsätta sin resa in mot Stockholm trots skador.

Under sommaren 1942 förlängdes Vida med drygt fyra meter vid Lidingö Nya Varv & Verkstäder vilket ökade dödvikten med omkring sextio ton. Skånska Cement ägde vid det här laget 81/100-delar av fartyget och Oscar Paborn och hans familj resterande 19 andelar.

Vida fortsatte i cementfarten under ytterligare sjutton år innan hon såldes till Västkusten. Herbert och Karl Arve Görling i Fisketången betalade 85.000 kronor för sitt nyförvärv som Arve själv förde befäl över. Den 24 november 1959, endast några månader efter övertagandet, gick han på grund med sitt fartyg – som nu bar namnet Grimsö – utanför norska Porsgrund. Efter att Grimsö skickat ut nödsignaler kunde den norska räddningskryssaren Ulabrand efter viss möda lokalisera haveristen och dra henne av grundet. Grimsö togs därefter under bogsering in till Langesund.

Såld till Gotland

I augusti 1962 sålde Arve Görling m/s Grimsö till Sanfrid och Ulf Andersson – bägge sjökaptener – i Slite. Bröderna Andersson fick betala 110.000 kronor för sitt nyförvärv som dom döpte om till Sudersand efter den välkända badstranden på Fårö. Redan vid nyåret 1963/64 övertog Ulf den andra halvan av Sudersand mot en ersättning om 50.000 kronor.

Motorn som Karlshamns Skeppsvarv satt in 1931 var nu utsliten och 1967 sattes istället en fyrtakts enkelverkande Scania-diesel in. Den svaga motorn medgav dock endast en fart om omkring sju knop.

I februari 1968 fick Sudersand propellern skadad vid gång i packis utanför Oaxen i Himmerfjärden i Stockholms södra skärgård. Sudersand hade lossat järnskrot i Södertälje men var nu på väg tillbaks till Gotland. Gotlandsbolaget blev ombedda att med Ölänningen ta Sudersand på släp ner till Gotland och den 24 februari ankom ekipaget Visby under eftermiddagen. Väl där kunde en vajer läggas under aktern på Sudersand varefter hon lyftes upp av en lyftkran såpass mycket att personal från smidesverkstaden kunde reparera propellern.

Trots ålder och litenhet valde det ”stora” Gotlandsbolaget i Visby att hyra in Sudersand för att hjälpa till med fraktgodset under 1970. Åren dessförinnan hade Sudersand även gått i charter för AB Sjölinjer och dess styckegodstrafik på samma linje.

I början av 1972 bildade Ulf Andersson ett aktiebolag, Rederi AB Sudersand, dit hans fartyg överfördes. Hösten 1974 såldes Sudersand till redarparet Hartzell i Ronehamn. Formellt var det Else-Marie Hartzell som stod som ägare tillsammans med skepparen Anders Holm och de stod för 50% var av investeringen. Sudersand döptes om till Marie men hann knappt komma till användning eftersom hon redan under kommande höst såldes till ett Skeppskollektiv uppe i Stockholm. Åke Fridell var en drivande kraft i kollektivet som betalade 110.000 kronor för den nu sextioåriga före detta fiskeloggerten.

Upprustning till segelfartyg

Lars Jonsson som var en tidig medlem i Skeppskollektivet har sammanfattat de första årens verksamhet i ett intressant inlägg på siten segelfartyget-vida.se. Sammanfattningen nedan bygger i huvudsak på hans nedtecknade minnen.

På en kollogård utanför Norrtälje växte i mitten av 1970-talet en idé fram om att bygga ett segelfartyg för en flerårig jorden runt-segling. Detta var bakgrunden till bildandet av Skeppskollektivet Ideell förening som initialt bestod av ett dussin personer. Man fann ett lämpligt fartyg att bygga om i form av m/s Marie som låg upplagd i Mälaren och lyckades pruta ner Lars-Åke Hartzells begärda pris till de 110.000 kronor som man lyckats skrapa ihop. Efter torrdockning på Finnboda besiktigades Marie varefter ägarbytet genomfördes.

Planen var att Skeppskollektivet under fem års tid med gemensamma krafter skulle bygga om Marie till segelfartyg och att de med mindre kapital skulle kunna bidra med mer arbetstid om det så var i form av svetsning eller barnpassning. Samarbetet knakade bitvis i fogarna redan från start och en psykolog fick anlitas för att hitta fungerande samarbetsformer. I juni 1976 skedde dock första resan med Marie vilken gick ner till varvet i Fårösund för blästring och målning. Varvschefen var hjälpsam och tillhandahöll utrustning och utrymme även för Skeppskollektivet som ständigt arbetade på fartyget. Lars Jonsson berättar vidare om det fortsatta arbetet i Stockholm:

Ett av de första stora arbeten jag kom i kontakt med var blästring och skyddsmålning av lastrummets skrov invändigt. En blästrare arvoderades för torrblästringen på normal arbetstid – men klockan 17 kom vi ner i dammigt lastrum och sopade och dammsög upp sand och rostflagor samt målade de blästrade ytorna. Vid midnatt åkte vi hem, duschade och sov. Dagarna efter samma procedur. Förmodligen blev vårt normala arbete något eftersatt… Cementblandare lånades, cement och sand inköptes och formar spikades. Därpå gjöts fack för kommande barlast.

Pengar var en ständig utmaning för Skeppskollektivet som annonserade i pressen och på bokkaféer och kvinnocentrum efter fler intressenter, men få kandidater anmälde sig. Fler personer anslöt sig dock efterhand och 1977 bemannade man en rör-, värme- och tankgrupp, en segelsömnadsgrupp, en rigg- och mastgrupp, en elgrupp, en golv- och däckhusgrupp samt en inrednings- och planlösningsgrupp. I januari 1978 sattes årsarbetstiden för varje medlem till 400 timmar, men diskussionerna var återkommande om hur mycket och på vilket sätt exempelvis barnfamiljer skulle bidra.

Vid midsommartid 1978 skedde en ny resa ner till Marinvarvet i Fårösund. Där skulle bland annat plåtar bytas, oljetankar rengöras, hål för nya däckshusventiler tas upp och skrovet målas. Därefter planterades en seglats runt Gotland med anlöp i Visby och Katthammarsvik samt på Stora Karlsö.

Inför varvsbesöket i Fårösund 1979 beslutades på ett möte i Stockholm att ett antal arbeten skulle genomföras: främre däckshuset skulle svetsas upp och målas, taket slipas och målas, lastrumssargen skulle skäras bort, cementen i maskinrummet skulle hackas bort med mera. På hösten samma år restes de nya master som konstruerats för fartyget, men ekonomin var samtidigt ansträngd och en rekonstruktion av föreningen diskuterades. Målbilden var dock klar och man hade som målsättning att redan inför sommaren 1981 segla ner till Medelhavet för att slutföra alla arbeten där. Konflikterna inom kollektivet fortsatte dock och den 22 november 1980 hölls det sista mötet på Skeppsholmen i Stockholm varefter Skeppskollektivet upplöstes.

Nystart

Skeppskollektivet var nu nedlagt och fartyget överfördes på det nybildade Vida Shipping AB med ett mindre antal av de tidigare medlemmarna som delägare. Samtidigt döptes nu fartyget om från Marie till det tidigare namnet Vida och upprustningen fortsatte. I lastrummet rymdes nu ett par dagrum med bibliotek, ett tiotal dubbelhytter samt bar och tvättrum med bastu. I däckshuset ovanpå rymdes en nyinredd matsal och konferensrum. 1984 var en stor milstolpe då Vida kunde segla ned till Flensburg via Visby, och hon kunde nu hyras ut för charterresor i Stockholms skärgård vilket givetvis underlättade för ekonomin.

Efter ett enträget arbete var Vida sommaren 1987 redo att påbörja sin jorden runt-seglats. Den första augusti kastade hon loss från Skeppsholmen i Stockholm och ett år senare gav Ludvikatidningen ett nedslag i långresan (nedan i förkortad version):

Likt ett sjörövarskepp har det ankrat bland de obebodda paradisöarna Tobago Cays i den sydligaste delen av Karibiska övärlden. På avstånd syns det svenska skeppets master sticka fram mellan högresta palmer. Ulf Olhagen från Stockholm är skeppare ombord. Han berättar om vilken fantastisk seglats VIDA har bakom sig. Det första stora målet för resan var Lissabon, Portugal därefter gick resan till Madeira, Kanarieöarna och Cap Verde-öarna. I mitten av december lämnade Vida Cap Verde för att segla över Atlanten till Brasilien. ”Vi hade en väldig tur med vinden och hon behövde bara gå för motor drygt ett dygn”, säger Ulf Olhagen och tillägger att satellitnavigeringen ombord var till stor hjälp under den seglingen. ”Sent en natt gick vi över ekvatorn med råsegel. Det var en oförglömlig upplevelse”.

På julafton befann de sig fortfarande ute till havs. ”Vi hade tagit med oss julmat från Sverige. Så vi kunde fira en riktigt svensk jul med sill och allt”, berättar Ulf Olhagen. Atlantseglingen tog tio dygn. I slutet av december nådde de ögruppen Fernando de Noronha utanför Brasiliens kust. Resans nästa mål var Rio de Janeiro och dit anlände VIDA lagom till karnevalen den 14 februari. Därefter seglade Vida norrut och efter ett besök på Djävulsön utanför franska Guyana gick färden till den Karibiska övärlden. Ulf Olhagen kan bara minnas två arbetssamma seglingar under resan. Från Portugal till Madeira hade de grov sjö och motvind. Utefter Brasiliens kust tvingades de kryssa. De fick göra 12 dagar i ett slag ut i Atlanten och sedan samma manöver i 12 dagar in mot kusten. Det var en tidsödande segling.

När vi träffar Ulf Olhagen och hans besättning vid Tobago Cays är de 13 ombord. Han och tre av de 12 delägarna har varit med ända från Stockholm. Besättningen skiftar med jämna mellanrum. Den utgörs till största delen av unga pojkar i 20-års åldern som mönstrat på som ”paying-crew” i olika hamnar. Besättningen ordnas från Sverige och kojplatserna har varit fullbelagda under större delen av resan. Nu är det bara 13 mans besättning ombord och det är ovanligt lite. Systemet med ”paying-crew”innebär att man betalar 13.000 kronor för sex veckors segling, kost och logi. Vida accepterar inga passagerare, alla som vill följa med får ingå i besättningen. ”Men det är rena semestern, försäkrar Kalle Björkander, 20 år, från Stockholm. Stämningen ombord är god. Åldersskillnaden inom besättningen är stor, som mest har fyra generationer arbetat tillsammans. Yngst ombord är Mikael Hultberg, 14 år, också från Stockholm. Han har tagit sabbatsår från skolan för att hänga med sin far ombord på Vida. Mikael tycker seglingen är toppen. Det enda tråkiga är skolarbetet ombord. De vuxna turas om att undervisa Mikael, så att han inte tappar all skolvana.

Men den gamla skonaren Vida har inte tålt det salta vattnet lika bra som hennes ägare hoppats på. Det vitmålade järnskrovet är anfrätt av rost. När Vida anlöper Venezuela i höst måste hon läggas upp på varv för ommålning. Efter det avbrottet ska Vida segla till Panama. Då väntar den farligaste sträckan på resan, förbi Colombia och västerut till Panama. ”Vi hoppar över Colombia. Alla har avrått oss från att gå nära den kusten” säger Ulf Olhagen. Det är farliga vatten. Där finns gott om pirater som överfaller och rånar båtar. De ska segla genom Panama-kanalen och efter det väntar nya mål som Costa Rica, Mexico, Galapagosöarna, Tonga, Nya Kaledonien, Australien…

Solen skiner dag efter dag och när de ligger för ankar fördrivs dagarna med simning, snorkling och seglingstävling med livbåtarna. Det finns ingen TV ombord, däremot ett välutrustat bibliotek. Det finns också småreparationer, städning och matlagning att sysselsätta sig med ombord.

På dagen fem år efter Vida lämnade Skeppsholmen återkom Vida under befäl av Ulf Olhagen till Stockholm och hyllades på kajen med blåsorkester och champagne. En mångårig dröm var för en handfull personer nu fullbordad.

Till Frankrike

Vida fortsatte med sina seglatser under hela 90-talet, men på hösten 2000 uppstod en allvarlig splittring mellan delägarna. Den 20 oktober såldes fartyget till Segelfartygsrederiet Vida AB för att samma dag säljas vidare till AB Grundstenen 89794 (senare namnändrat till Klart Skepp Vida AB) för 2,2 miljoner kronor. På dagen en månad senare lämnade två av delägarna in en stämning mot en av de andra delägarna som man ansåg varit jävlig i beslutet på grund av delägarskap i det köpande bolaget. Man ville därför att rätten skulle häva beslutet på bolagsstämman, alternativt förpliktiga den person man ansåg vara jävlig att kompensera de två kärandena med 1,2 miljoner kronor. Svea hovrätt avfärdade dock yrkandet redan i januari 2001. Detta var början till slutet för Vidas framtid i Stockholm. Hon lades ut till försäljning genom Djurgårdsvarvet för fem miljoner kronor, med följande specifikationer:

Maskin: Scania DI 12, 360 hkr, ny 1999, ZF IRM 320.2 hydraulbackslag med reducering 1:4,526, ställbar propeller. Hjälpmaskiner: 1 x Onan 22,5 MD KAF­73b, 22,5 kVA, 5000 gångtimmar + 1 x Onan 16 MDL 42, 16 KVA, helt överhalad år 2001. Bränsleförbrukning: 7,5 knop/1250 rpm på 25 – 30 liter per timme. Har seglat i 14,2 knop. Bunker: Diesel ­ 5.600 liter.

Utrustning: Furuno 841 radar, Anritsu radar, Furuno LS­6000 ekolod, Garmin GPS­128 navigator, Shipmate RS 8300 GPS navigator, Skanti 8000 SSb­radio, JMC NT­900 navtex, Brookes & Gatehouse log, PC med Transas sjökortsprogram, 2 x Sailor JP 3110 hand VHF (gmdss), Icom ICA JE flygradio, Mini M satelit telefon, Sailor DI4646E dataterminal med GMDSS-skrivare.

Disponering: I främre däckshuset är ett komplett restaurangkök och salong för ca 22 gäster vid bord. Från salongen är det trappor ner till nedre salongen med baren och sittplatser för ca 11­-12 gäster. Stort bibliotek med plats för 4-­5 personer i förskeppet. Akter om salongen är toaletter, duschar och bastu. Totalt är det 9 dubbelhytter, en fyrmanshytt samt en fyrmanshytt + en dubbelhytt för besättningen.

Fartyget har certifikat för 70 passagerare i E-­område. Och för 28 personer (”supposed to take part in the work”) i world­wide trade .

På våren 2003 var affären uppgjord. En äventyrare från Korsica, Patrice Franceschi, köpte Vida genom bolaget L’Ecole de L’Adventure i Bastia och kastade loss den 10 maj. Tio dagar senare ankom hon Brest för ombyggnad till forskningsfartyg och ett år senare lyftes fartyget åter ner i vattnet efter omfattande ombyggnader. Hon hade nu fått namnet La Boudeuse efter en fransk 1700-talsfregatt. Sedan dess har det stolta skeppet genomfört flera expeditioner runt om på världshaven med teman som klimatförändringar, vattenförsörjning och fattigdom. I skrivande stund planeras för 2022 års expedition och detaljer framgår på fartygets egna hemsida: https://www.la-boudeuse.org/

Kronologi

1916-02-23	Sjösattes med namnet Elsa IJM 35 och levererades framåt sommaren till Maatschappij tot Beheer van Steamtrawlers en andere Visschersvaartuigen, IJmuiden, Nederländerna.
1929-05	Såld av Vereenigde Exploitatie Maatschappij, IJmuiden till N Haasnoot, Katwijk aan Zee, Nederländerna.
1931-04	Såld till Karlshamns Skeppsvarv, Karlshamn.
1931-06-08	Vidaresåld under ombyggnad vid varvet till O A Paborn, Sölvesborg. Omdöpt till Vida.
1959-09-26	Såld till Herbert och Arve Görling (50/50) på Smögen och omdöpt till Grimsö.
1962-08-27	Såld till Sanfrid Andersson och Roland Andersson (50/50), Slite. Omdöpt till Sudersand.
1970	Charter till Gotlandsbolaget.
1974-08-07	Såld till Else-Marie Hartzell, Ronehamn och Anders Holm, Bromma (50/50) och omdöpt till Marie.
1975-10-28	Såld till Per Gunder Forss, Bålsta, Åke Fridell, Stockholm samt Nils Börje Wallin, Stockholm. 1976 överförd på Rederi AB Marie.
1980-11-23	Omdöpt till Vida. Året därpå överförd till Vida Shipping AB, Stockholm.
1996-03-20	Såld till Finnboda Marin AB.
2000-10-20	Såld till Segelfartygsrederiet Vida AB men omedelbart vidaresåld till Klart Skepp Vida AB.
2003-05	Såld till Patrice Franceschi och hans L’Ecole de L’Adventure, Bastia, Frankrike. Omdöpt till La Boudeuse efter en omfattande renovering.
2017	Såld av Patrice Franceschi till affärspartnern Bruno Ledoux.

Specifikation

Längd	32,56 meter
Bredd	6,64 meter
Dräktighet	149 brt
Lastförmåga	205 ton
Maskineri	1 st 6-cyl Scania på 230 hkr, 7 knop
Passagerarkapacitet	–
Lastkapacitet	?
Namnsignal/IMO	SKCR/5343005