När s/s Thjelvar drabbades av brand under sin varvsvistelse i Oskarshamn tvingades Gotlandsbolaget chartra in den lilla kanalpesen Hilmer för att kunna fullfölja ingångna avtal om transport av sockerbetor. Hilmer hamnade så småningom hos en åländsk redare, men fraktade sina sista år bland annat byggmaterial för den tyska ockupationsmakten i Norge innan hon förliste i krigets slutskede.
Byggd för Göta kanal
På Sjötorps varv, beläget vid Vänerns östra sida, byggdes främst mindre fartyg för frakttrafik på Göta kanal. I slutet av 1870-talet hade Sixten Groth tagit över varvet och vid sekelskiftet hade en ny typ av kanalfartyg tagits fram som kom att byggas i många exemplar framöver. Några år in på 1900-talet byggdes även nya verkstadsbyggnader och torrdockan förlängdes för att kunna bygga större fartyg.
Som en följd av den snabbt tilltagande industrialiseringen trängdes nu en stor mängd fartyg på Vänern och Göta Kanal. Trä- och massaindustrierna samt järnverken innebar en stor marknad för sjöfrakter, men även spannmål och fisk fraktades av insjötonnaget. Därtill gick även Göta Kanalbolagets passagerarångare i regelbunden trafik mellan Göteborg och Stockholm.
1906 var det högtryck på Sjötorps varv och när året summerades kunde man räkna in hela 13 nybyggen. Året därpå fick man bland annat in en beställning på ett ångfartyg från det nybildade Rederi AB Hilmer i Lysekil. Fartyget som skulle byggas av ek och fur på järnspant skulle bli drygt 30 meter långt och utrustas med en compundångmaskin som kom att byggas vid Lundby mekaniska verkstad i Göteborg.
Nybygget fick samma namn som sitt rederi – Hilmer – och gick ut på provtur i Vänern den 20 augusti 1908. Knappt en månad senare var hon i trafik på Vänern och Göta kanal. Till huvudredare utsågs Carl Backman i Lysekil, men även varvsägaren själv, Sixten Groth, ägde en försvarlig andel i fartyget (5/24-delar). Kostnaden för Hilmer uppgick till 45.400 kronor, men då tillkom kostnaden för maskineriet.
Haveri i Vänern
Endast tre år gammal förliser Hilmer utanför Hammarö i Vänern. Det råder storm och nedsatt sikt när Hilmer den 16 november 1911, lastad med vete, seglar in mot Karlstad. Vid 19-tiden på kvällen går hon hårt på grund väster om Söökojans fyr. Hon blir svårt läck och pumparna förmår inte hålla undan det inträngande sjövattnet. På morgonen överger besättningen det sjunkande fartyget och tar sig med livbåten in till fyrplatsen där dom får hjälp.
Det dröjer dock inte längre än ett par dagar innan Hilmer bärgas och kan bogseras in till Karlstad. Skadorna är dock stora, men efter omfattande reparationer på varvet i Karlstad återkommer Hilmer så småningom i trafik.
Vid sjöförklaringen som hölls vid Rådhusrätten i Karlstad den 1 december framkom att befälhavaren missbedömt avståndet till Söökojans fyr vilket orsakat grundstötningen.
Våren 1918 såldes Hilmer till Stockholms Ved AB. Detta bolag hade bildats på grund av de omfattande behov av bränsle som följde av första världskrigets utbrott. Man handlade med ved i Stockholm och köpte in inte mindre än ett dussintal fartyg av olika slag för transporterna. Hilmer kom dock att bli kortvarig i bolaget då Stockholms Ved i december 1918 såldes huvuddelen av sin flotta till Vestkustens Transport AB i Göteborg. För Hilmer betalade de nya ägarna 180.000 kronor.
Inhyrd av Gotlandsbolaget
Natten mellan den 11 och 12 april 1920 strandade s/s Thjelvar på ön Blå Jungfrun mitt i Kalmarsund vilket orsakade bottenskador som krävde reparationer på Oskarshamns varv. Väl på varvet bröt en brand ut i aktersalongen vilket orsakade en hel del skador i inredningen med ytterligare reparationer som följd. För att täcka upp för Thjelvar tvingades därför Gotlandsbolaget att se sig om efter annat tonnage att hyra in. Efter ”korrespondens och förfrågningar på många håll” som man antecknade i styrelseprotokollet så fick man hålla tillgodo med den lilla Hilmer som inledningsvis hyrdes under en månad med start den 8 maj. Hyran förhandlades till 15.000 kronor men då betalade Gotlandsbolaget bränsle, hamnavgifter samt lastnings- och lossningskostnader. Reparationerna av Thjelvar drog dock ut på tiden varför chartern fick förlängas med ytterligare en månad, bland annat för att lösa ut de redan kontrakterade sockertransporterna.
Under chartern erbjöd Vestkustens Transport AB att Gotlandsbolaget kunde få köpa loss Hilmer för 180.000 kronor. Gotlandsbolaget ansåg att ”fartyget lastade bra, var lättskött samt lätt att lasta och lossa, men hade klen maskin, varför i svårt väder farten blev ytterligt ringa”. Gotlandsbolaget var trots den klena maskinen intresserade och erbjöd 110.000 kronor för fartyget. Någon affär blev det dock inte. När Gotlandsbolaget summerade sommarens trafik med Hilmer kunde man konstatera att det blivit en förlustaffär och ungefär 10.000 kronor fick föras upp på minuskontot.
Troligen borde Vestkustens Transport AB ha accepterat Gotlandsbolagets prutade anbud. Drygt ett halvår senare hade bolaget nämligen trätt i likvidation och Hilmer såldes för endast 43.000 kronor till befälhavaren ombord – Yngve Falander. Några år senare sålde han Hilmer till det nybildade Rederi AB Mälaren-Göteborg för 25.000 kronor. Rederi AB Mälaren-Göteborg ägde fyra fartyg; Engelbrekt, som gick tillsammans med Trollhättan, och Västmanland som hade gemensam turlista med Hilmer. Fartygen uppehöll 14-dagars trafik mellan olika mälarhamnar och Göteborg.
I fart för ockupationsmakten i Norge
Våren 1936 såldes Hilmer – nu nära trettio år gammalt – för 6.000 kronor till ett partrederi på den åländska lilla ön Vårdö med kapten Karl Abrahamsson som huvudredare. Hilmer gick i trafik i närområdet under några år, men såldes 1941 norrut till redarfamiljen Molander i finska Björneborg (Pori). Molander hade dock andra planer för Hilmer som hyrdes ut till den tyska ockupationsmakten i Norge. Den 30 november 1941 ankom Hilmer Härnösand med finsk besättning och avgick kort därefter mot Norge.
Det har inte skrivits speciellt mycket om det finska tonnagets sysselsättning i Norge under kriget, men 2020 släppte Lars Westerlund sin omfattande forskning på området i boken Kustfart som kollaboration. Där beskrivs bakgrunden till att bland annat Hilmer kom att hamna i fart i Nazitysklands tjänst:
Under den tyska ockupationen av Norge under andra världskriget byggde tyskarna ett stort antal artillerifort längs den norska kusten samt manskapsförläggningar på hundratals kustorter. Då landförbindelserna i Norge begränsades av berg och fjordar behövdes mindre kusttonnage som kunde sköta om material- och manskapstransporter. Den tyska organisationen Transportflotte Speer som lydde under det tyska rustningsministeriet och dess underenhet Einsatz Norwegen fick i uppdrag att chartra in tonnage för den norska trafiken.
De finska mindre redarna lockades snart att engagera sig i Norgefarten då tyskarna betalade bra, och ett hundratal finska fartyg sattes in för Transportflotte Speer. Det handlade främst om mindre kustångare men till och med äldre segelfartyg chartrades ut. Även besättningarna fick bra betalt. Tyskarna betalade löner och krigstillägg som kunde uppgå till både det dubbla och trippla mot hemmafarten, och dessutom fick besättningen både mat och kläder från tyska förråd.
Trots att uppdragen till en början framstod som lukrativa visade sig verkligheten snart vara en annan. Tyskarnas kontroll var rigorös och vantrivseln ombord bredde ut sig. De generösa charteravtalen visade sig inte heller alltid ha full täckning då tyskarna var snabba att ifrågasätta redarnas anspråk.
Vidare drabbades de finska fartygen ofta av haverier. Utöver att besättningarna var ovana med de norska väderförhållandena så var sällan fartygens motoreffekt tillräcklig utmed den utsatta norska kusten med starka strömmar och hårda vindar. Vidare förekom det att fyrar och farledsbelysning var släckta, och lotsning var sällan prioriterat för det mindre tonnaget.
Beslagtagen av tyskarna
Hilmer klarade sig de första åren relativt oskadd genom kriget. Situationen för de finska fartygen i Norge förändrades dock radikalt då Finland i september 1944 bröt de officiella förbindelserna med Tyskland. Befälhavarna på de finska fartygen i Norge fick meddelanden om att ta hem sina besättningar och fartyg, men tyskarna ansåg att charteravtalen fortfarande gällde och kvarhöll ett fyrtiotal fartyg. Elis Molander – ägare till Hilmer – skickades till Stockholm för att där representera alla finska rederier som hade fartyg där tyskarna hävdade att chartern skulle fortgå. Molander mötte upp Fregattenkapitän Brand från Transportflotte Speer som dock förnekade att fartygen kvarhölls, men hävdade att avtalen gällde och att man för övrigt önskade förlänga avtalen med ytterligare sex månader. Förhandlingarna gick dock inte som tänkt. Hufudstadsbladet rapporterade den 28 september 1944:
Alla finska fartyg i norska hamnar ha beslagtagits av tyskarna och de finska besättningarna hotades med fångenskap och deportering, om de inte trädde i tysk tjänst, berättar för Dagens Nyheter en finsk sjökapten, som på onsdagen kom till Stockholm tillsammans med tio sjömän, vilka flytt från Norge. Han uppskattar antalet finska sjömän, som tagit sig över till Sverige från Norge, till minst ett hundratal, och förklarar sig sett inte en enda av finnarna ville gå i tysk tjänst. De hade utbett sig betänketid och därefter planerat flykten. Enbart från Moo hade ett femtiotal finska sjömän flytt. Kaptenen uppger att många finska sjömän gripits av tyskarna, och deras öde är okänt.
Utöver det hundratal finska sjömän som under svåra förhållanden flydde över gränsen till Sverige, internerades lika många av tyskarna på Hovedøya i Oslofjorden. Hufudstadsbladet rapporterade den 14 december 1944:
Under kriget har det pågått en rätt livlig kustsjöfart i Norge med finländska fartyg, både kustångare och små segelfartyg från Åland. Efter brytningen mellan Tyskland och Finland råkade besättningarna på dessa fartyg i svårigheter. De flesta blevo internerade. Många av dem ha försökt rymma från sina interneringsläger och ta sig över till Sverige och en del har lyckats och andra ha misslyckats. Men nu meddelas det emellertid från Oslo, att över 100 sjömän, bestående av sjökaptener, styrmän och maskinfolk, med ett rätt stort inslag av Finlandssvenskar och ålänningar, ha vägrat att träda i tysk tjänst, och trots ivriga bemödanden att få dem frigivna och hemskickade har detta icke lyckats. Det uppges nu, att dessa internerade ha sjövägen sänts till Tyskland med Danmark som första etapp.
Besättningen på Hilmer hörde till de som vägrade gå i tysk tjänst och som inte lyckades fly, varför de internerades av tyskarna. Transportflotte Speer fick nu ett stort jobb att själva bemanna alla kvarhållna finska fartyg. Hilmer som var stationerad i det bombskadade Trondheim sattes under nazitysk flagg den 16 oktober, men redan den 19 november gick hon på grund och sjönk utanför Arendal med last av sand.
De internerade besättningsmännen från de finska och åländska fartygen transporterades i december till koncentrationslägret i Pölitz en dryg mil norr om Stettin, där de bland annat fick delta i uppröjningsarbete efter de omfattande flygbombningarna av staden. Åtskilliga av sjömännen dog i Pölitz under vintern och det kom att dröja ända fram till sommaren 1945 innan de som överlevt kunde återvända till Finland.
Kronologi
| 1908-09 | Levererad till Rederi AB Hilmer, Lysekil med Carl Backman som huvudredare. Döpt till Hilmer. |
| 1918-03-22 | Såld till Oscar Emanuelson, Göteborg. Vidaresåld till Gideon Lundahl, Göteborg och Stockholms Vedaktiebolag, Stockholm. |
| 1918-12-19 | Såld till Västkustens Transport AB, Göteborg. |
| 1920-05-08 | Charter till Gotlandsbolaget under två månader. |
| 1921-04-05 | Såld till Hjalmar Nilson, Göteborg, men vidaresåld till Yngve Fahlander. |
| 1925-12-19 | Såld till Rederi AB Mälaren-Göteborg, Västerås. |
| 1936-04-21 | Såld till Karl Abrahamsson, Wårdö, Åland. |
| 1941 | Såld till Petter Molander, Björneborg. Charter till Transportflotte Speer för fart i det ockuperade Norge. |
| 1944-11-19 | Sjönk utanför Arendal efter grundstötning. |
Specifikation
| Längd | 30,59 meter |
| Bredd | 7,05 meter |
| Dräktighet | 187 brt |
| Lastförmåga | 250 dwt |
| Maskineri | 1 st 2-cyl Compoundångmaskin, 100 ihk, tillverkad av Lundby M/V AB, Göteborg. |
| Passagerarkapacitet | – |
| Lastkapacitet | ? |
| Namnsignal/IMO | JRFL/- |