Vale

Motorseglaren Vale från Burgsvik var bara ett och ett halvt år gammal när hon gick på en mina och gick under med hela sin besättning. Ägaren Victor Hansén beslutade sig dock för att bärga och iståndsätta fartyget som därefter under många olika ägare kom att gå i fraktfart i Skandinavien under nära femtio år.

Vale i ursprungligt skick som motorseglare.

Tremastskonert byggd för Hansén i Burgsvik

I samband med leveransen i juli 1949 publicerade Svensk Sjöfarts Tidning under rubriken ”Tremastskonert från Marstrand till Gotland” följande reportage:

Vale är byggd till högsta klass i Lloyd’s Register med isförstärkning och är försedd med back och poop samt skonertriggad med marconisegel på alla tre masterna. De bägge lastluckorna betjänas av två stycken 2-tons lastbommar med tillhörande motorvinschar. Till navigationsutrustningen hör radiopejlapparat och dessutom är radiotelefon installerad ombord. Besättningsinredningen är gedigen och av hög klass.

På provturen uppnådde Vale med hjälpmaskin en fart av 10 knop och under segel – klyvare, förstäng, gaffelfock, storsegel och mesan – i den cirka 4 m/sek starka vinden blev farten 5 knop, vilket väl uppvägde förväntningarna. Segelarean uppgår till 175 kvm. Vid en högtidlighet ombord under provturen överlämnade grosshandlare Hansén till varvschefen, civilingenjör G. Warlin, ett belopp av 1.000 kronor, vilka kommer att läggas till arbetarnas pensionskassa.

Vale skall gå i fri fraktfart på Östersjön. Jungfruresan skulle anträdas från Lysekil, sedan fartyget tagit in last av konservburkar för Klintebyhamn på Gotland. Befälhavare är kapten Axel Bengtsson.

Vidare framgick att Vale vid leveransen hade en längd över allt om 40,9 meter, en bredd på 7,8 meter och en dödvikt på 380 ton och att hon hade en 6-cylindrig Polar-diesel på 325 hästkrafter som hjälpmaskin.

Redan den 11 december samma år höll det på att gå illa för Vale. I kraftig storm försköt sig lasten och när slagsidan uppgick till 34 grader beslutade sig skepparen för att söka nödhamn. Vale lyckades under dagen ta sig in till Karlshamn i väntan på bättre väder. Sämre gick det för en annan gotländsk båt i området. Alrik Emriksson och Karl Fredriksson från Rone var i samma storm på väg mot ön med sin nyinköpta trålare då man något längre söderut än Vale drabbades av maskinhaveri. Ett annat fartyg kom till assistans och kunde få över en wire, men påfrestningarna på trålaren blev alltför stora och lotsbåten från Sölvesborg hann med nöd och näppe rädda Emriksson och Fredriksson innan trålaren gick till botten.

Katastrofal minsprängning sex år efter krigsslutet

På morgonen den 16 februari 1951 skulle Vale ha anlöpt danska Nykøbing efter att ha avgått polska Ustka dagen innan. Men när Vale inte dök upp, och man inte heller fick kontakt med henne via radio, vände sig redaren Victor Hansén efter några dagar till press och radio med en efterlysning. Hansén hade dock fortfarande förhoppningar om att Vale och dess besättning skulle kunna återfinnas:

Vi fick telegram från mäklaren i Ustka att ”Vale” avgått den 15 februari med full last av kol till Nykøbing Falster, berättar redaren, direktör Victor Hansén. Fartyget hade frisk medvind och beräknades vara framme på fredagsmorgonen den 16:e. Kapten Bengtsson hade lovat ringa till mig under resan, och söndagen den 18 skulle han även ringa till sin familj i Hälsingborg. Då emellertid ingenting hördes ifrån honom började vi bli oroliga. På tisdagseftermiddagen larmades sjöräddningen, och samtidigt hemställde vi hos UD om att efterlysa ”Vale” i polska och tyska hamnar. Det finns ju fortfarande minor i de farvattnen som fartyget måste passera, och en olycka kan ju lätt ha inträffat, fortsätter direktör Hansén. Det kan också tänkas att man av någon anledning måst söka nödhamn och inte har möjlighet att meddela sig med yttervärlden hur det ligger till. Otänkbart är inte heller att ”Vale” råkat ut för maskinskada och ligger och reparerar. I fjol hörde vi inte av henne på ett par dagar, då man i Bottenviken fått fel på maskinen och var tvungen att ligga och reparera. Under tiden körde man slut på batterierna och hade därför ingen möjlighet att använda radiotelefonen. Och det kan ju tänkas att man råkat ut för någonting liknande nu.

Dagarna gick dock och hoppet om ett maskinhaveri sjönk. Den 22 februari rapporterade SvD under rubriken ”Försvunna skonerten befaras minsprängd”:

En omfattande spaningsaktion, efter den försvunna gotländska motorskonerten Vale pågår f. n. i de farvatten, där fartyget borde befinna sig. På onsdagsförmiddagen gjordes ett vrakgodsfynd vid stranden av Mön. Ännu har man dock inte med bestämdhet kunnat identifiera något av detta vrakgods såsom tillhörigt ”Vale”, men mycket anses tyda på att en katastrof, troligen en minsprängning inträffat på havet utanför den danska ön.

Om farhågorna bekräftas, får man nog räkna med att ”Vales” besättning omkommit, eftersom nu nära en vecka förflutit sedan man hört något ifrån den. Tänkbart är dock, att den tagits upp av något östtyskt fartyg och därför inte kunnat meddela sig med Sverige. Det svenska fartyget Bremö meddelade på onsdagen per radio, att man funnit en landgång i farvattnen utanför Mön. Den har ännu inte kunnat identifieras.

Några efterspaningar med flyg har hittills inte kunnat bedrivas till följd av det dåliga vädret, men på Blekinge flygflottilj hoppas man kunna sända ut plan på torsdagsmorgonen. Ett plan från danska marinen var under onsdagen ute och letade efter ””Vale”.

Sjökapten Karl-Axel Bengtsson.

Tidningen kunde också rapportera att besättningslistan upptog Befälhavaren, kapten Karl Axel Bengtsson, född den 7 juli 1914 och bosatt i Helsingborg, gift och med tre barn; Styrmannen Arnold Persson, född den 15 maj 1893 och bosatt i Brantevik, gift; Motorskötaren T. Jansson, född i Finland och påmönstrad så sent som i november; Stewarden Bernhard Berggren, född den 17 november 1887 och bosatt i Malmö; Matrosen E. Palmkvist, bosatt i Skåne; Lättmatrosen Torsten Kjellberg, född den 17 november 1932 och bosatt i Sillhövda i Blekinge samt de danska lättmatroserna V. Martensen och Ib Johansen.

Dagen därpå kunde tidningarna meddela att smeden Einar Johansson och hans kollegor vid Marstrands mekaniska verkstad kunnat identifiera den landgång som Bremö bärgat, och därmed fick det anses som sannolikt att Vale verkligen förlist med man och allt. Man kunde även rapportera att en av de danska besättningsmännen mönstrat av i Malmö och eventuellt ersatts med en svensk, men några ytterligare detaljer framkom inte.

Landgången från Vale granskas av Bror Jonasson.

Fredagen den 23 februari – en vecka efter fartyget försvunnit – återfanns Vale. DN rapporterade:

Motorskonerten ”Vale” av Burgsvik på Gotland synes ha sjunkit snabbt efter att ha gått på en mina i det farliga området vid Kriegers Flak. Man hade inte ens haft tid att frigöra räddningsbåten. Den tyska motorjakten ”Uta” passerade Kriegers Flak på fredagseftermiddagen och observerade då under vattenlinjen en räddningsbåt som bar namnet ”Vale”. Den var tydligt förbunden med ett vrak djupare ned. Flera fläckar på vattnet tydde även på ett nyligen sjunket fartyg. ”Uta” noterade positionen och gick därefter till staden Stubbeköbing, där man lämnade rapport till marinmyndigheterna. Dessförinnan hade de tyska sjömännen under en timme sökt på platsen för att om möjligt finna överlevande. Enligt den position som uppgivits för vraket ligger ”Vale” på 18 – 19 meter djupt vatten, ett par sjömil väster om den minsvepta rutten. Fartyget verkar ligga på sidan, vilket tyder på en minsprängning. Vraket skall nu undersökas närmare. Danska marinen har sänt ett par fartyg till platsen. Ursprungligen trodde man att det var åtta man ombord, men det har visat sig att en ung dansk jungman vid namn Ib Johansen räddat livet genom att han plötsligt lämnade fartyget i Malmö före den sista resan.

Den 1 mars gick dykare ner till Vale och det kunde då konstateras med säkerhet att en minsprängning låg bakom förlisningen. På eftermiddagen hittade man även liket av en besättningsman som låg halvt begravd i sanden en liten bit ifrån vraket. Kroppen bärgades och fördes till bårhuset i Trelleborg för identifiering. Samtidigt förhandlade rederiet med det danska bolaget Switzer om bärgning av vraket.

På morgonen den 8 juni kunde så vraket efter Vale, hängandes mellan två pontoner, bogseras in till Köpenhamn. Där påbörjades sökandet efter övriga besättningsmän samt lossning av kollasten och tätning av skrovet. Söndagen den 17 juni ankom så Vale under bogsering till byggnadsvarvet i Marstrand för ytterligare reparationer. Varvets kontorschef berättade att botten var uppfläkt för om maskin och att skadan sträckte sig över tre stråk, samt att gjutgodset i maskin hade spruckit. Således behövde både framdrivningsmaskineriet och däcksmaskineriet bytas ut, tillsammans med träinredningen som slagit sig. Arbetet bedömdes ta omkring tre månader att slutföra.

Vale efter reparation och ombyggnad.

Ännu fler haverier

Vale kom under kommande år att råka ut för flera nya haverier – dock av betydligt lindrigare slag jämfört med minsprängningen 1951.

Fredagen den 25 juli 1952 var Vale på resa från Sundsvall till Töre (norr om Luleå) då motorn vid midnatt började krångla. Vid halvtvå-tiden på natten stannade motorn och i den hårda nordliga vinden började Vale, som var lätt lastad, att rulla våldsamt. Vale anropade kustradiostationen i Härnösand med begäran om assistans och vid sjutiden på fredagsmorgonen kunde Transportbolagets bogserbåt Minerva lämna Skellefteåhamn för att gå ut till haveristen. Vid niotiden lyckades Aftonbladet etablera radiokontakt med Vales befälhavare, Gunnar Blomström, som då betraktade läget som allvarligt och att en katastrof hotade om vinden skulle vända och driva Vale in mot land. Vid halvtiotiden på morgonen lyckades dock Minerva lokalisera den drivande Vale 8,5 distansminuter utanför Bjuröklubb och trots 15 sekundmeters vind och hög sjö lyckades man få över en wire. Vid halvtvåtiden på fredagseftermiddagen var ekipaget framme i Skellefteåhamn efter en dramatisk natt för Vales besättning.

Drygt ett år senare – den 20 september 1953 – grundstötte Vale i Haderslev Fjord på Jylland. Hon var nu på resa från Sandvik in till Haderslev då befälhavaren efter att ha passerat en prick klockan 12:10 gick på grund i babordskanten i farleden. Efter att ha erhållit assistans från land kom Vale flott fyra timmar senare och kunde fortsätta in till Haderslev.

Nästa grundstötning inträffade endast fyra månader senare och den var nu av betydligt allvarligare karaktär. Vale var lördagen den 30 januari 1954, under befäl av Harry Persson, på resa från Storugns på Gotland till Herräng, lastad med 400 ton kalksten. Vid 14-tiden gick Vale hårt på Fjärdgrundet i Furusundsfjärden varvid en läcka i tank tvåans tank uppstod. Under natten bogserades en pråm ut till Vale för att påbörja lossning av en del av lasten och på morgonen därpå kunde Transportbolagets Munin ansluta. Det kom dock att dröja till måndagen innan Munin kunde dra loss Vale och bogsera in henne till Furusunds slip för lossning av resterande last samt tätning.

Vale under ombyggnation. Arkiv: SSHM

Redaren Victor Hansén beslutades sig nu för en mer omfattande ombyggnation. Vale gick därför under vårvintern ner till Falkenbergs varv där hon förlängdes med sex och en halv meter vilket ökade lastrumskapaciteten från 17.000 till 27.000 kubikfot grain och dödvikten från 400 till 565 ton. Dessutom försågs Vale med ett nytt däckshus på poopen med salong och inredning för befälhavaren samtidigt som manskapets bostäder flyttades från backen till poopen. Falkenbergs varv reparerade även slutligt de skador som uppstod vid grundstötningen i januari och klassningssällskapet utfärdade nya tillstånd. Även utöver det nya däckshuset ändrades Vales exteriör en aning då huvuddäcket förhöjdes med en meter vid tvåans lucka.

Charter till Gotlandsbolaget – och ännu en grundstötning

Direkt efter leverans från Falkenbergs varv gick den ombyggda Vale in i charter för Gotlandsbolaget. Hon levererades den 15 juni för att sättas i trafik mellan Visby och Nynäshamn/Stockholm under tre veckor till en charterhyra om 1.300 kronor per dygn.

I slutet av året – Vale gick nu åter i allmän fraktfart för Hansén – gick Vale åter hårt på grund. Det var under natten till den 21 december 1954 som Vale, på resa Næstved-Smöjen, gick på grund vid Hasslö udde på norra Gotland. Dagens nyheter rapporterade:

Under en snöby kom ”Vale” för nära land och gick vid 3-tiden på tisdagsmorgonen på ett grund som det kom över samtidigt som det blev läck. Innanför grundet var det återigen några meter djupare, men fören fortsatte upp på revet. Vid tillfället blåste det nordvästlig vind med en hastighet av ca 15 meter i sekunden. Klockan 3.20 anropade ”Vale” Tingstäde radio om hjälp. Från sjöräddningscentralen larmade man räddningsmanskap. Kusttullmästare K. A. Arnzén och två man från kustbevakningen i Visby ryckte ut med raketapparat och räddningsattiralj och redan tre kvart efter larmet var de framme vid platsen för strandningen. Sedan anlände även lotsarna från Visby och en räddningsgrupp från KA 3, vilken medförde raketapparater och räddningsflottar.

Besättningsmän efter räddningen. Från vänster: Rolf Karlsson, Holger Clausen, Verner Pedersen, Gustav Andersen och Claus Hansen. Pressklipp

Ombord på ”Vale” svarade man inte på radioanrop. Det berodde på att sändaren upphört att fungera sedan det blivit fel på fartygets maskin. Även belysningen hade slocknat och det enda ljus som syntes kom från en fotogenlampa i styrhytten. För att få förbindelse med fartyget beslöt man att skjuta över en lina. Två gånger misslyckades försöken, men tredje gången nådde raketen fram till haveristen. Räddningsarbetet blev dramatiskt. Ett flertal gånger fastnade linan mellan stenarna och räddningsmanskapet fick vada ut till midjan i det iskalla vattnet för att få loss den. Sjön gick grov och besättningsmännen, som iklädda livbälten fördes i land en och en, fick noga parera sjöarna innan de tog plats i flotten och lämnade haveristen. Efter räddningen fördes besättningsmännen till Slite där de fick mat och torra kläder.

Vale strandad i december 1954. Arkiv: Bo Friberg

Befälhavaren kapten Harry Persson och styrman Ingvar Blom som stannat kvar ombord tvingades överge Vale vid halvelva-tiden på förmiddagen och vid middagstid var maskinrummet helt vattenfyllt. Vid 18-tiden dagen därpå kunde Vale dras flott av Neptunbolagets Atlas som därefter bogserade in haveristen till den närliggande Storugns hamn i Kappelshamnsviken. Endast befälhavare Persson stannade kvar vid Vale medan övriga besättningsmän fick resa hem till sina hemorter.

Man kan tro att grosshandlare Hansén nu tröttnat på alla motgångar med Vale. Hur det nu än var med den saken så sålde han iallafall Vale strax efter haveriet till ett nybildat rederi i Oxelösund under konsul Percy Thams ledning. Tham och hans medintressenter betalade 590.000 kronor för Vale och döpte om henne till Calli. Avsikten var att sätta in nyförvärvet mellan Sverige och Holland där trä skulle skeppas ut och järn tas hem, och om man skulle lyckas i den hårda konkurrensen avsåg man utöka rederiverksamheten med fler fartyg.

Calli.

Redan till sommaren gick dock Calli in i charter för Gotlandsbolaget för godstrafiken mellan Visby och fastlandet. Medan Hansén året innan lyckats få 1.300 kronor per dygn i hyra fick Tham nöja sig med 940 kronor per dygn. Dock var chartern nu betydligt längre och pågick från början av juni till slutet av augusti.

Utöver Percy Tham bestod styrelsen för det nya rederiet av direktör Ivar Wilhelmsson i Oxelösund, kamrer Gunnar Nyström i Nyköping och konsul Stig Hägglöf i Eksjö. Någon utökning av verksamheten verkar dock inte ha skett och under våren 1960 såldes Calli till ett partrederi på Donsö.

Tre framgångsrika decennier i Danmark

Våren 1966 såldes Calli för 360.000 svenska kronor till Danmark. Det var Oluf von Lowzow på godset Estruplund som var Callis nye ägare och han döpte om fartyget till Katja-Loz. Ett par år senare sålde han fartyget till Paul Broen och hans son Bjarne Broen som drev företaget Broen Armatur. Nytt namn blev Birte Broen. Det dröjde inte mer än några månader innan vatten läckte in i maskinrummet under en resa från Lübeck till Gdansk och fartyget fick bogseras i hamn av ett par fiskefartyg.

Katja-Loz.

Trots ålder och bedagat skick lyckades Broen år 1970 hitta en ny spekulant på fartyget. I september var affären klar och sjökapten Erik V. Bagge i Korsör lät döpa om sitt nyförvärv till Ellen Bagge. Även här blev det dock ett kortvarigt engagemang. 1973 var hon vidaresåld till direktör Svend M. Ubbesen och sjökapten Christian R Ubbesen i Helsingör och omdöpt till Marco.

Birte Broen. Foto: Terje Fredh/arkiv: SSHM

Sommaren 1976 hamnade fartyget hos sin siste ägare. Denna gång skulle det komma att bli ett mycket långt åtagande. Sjökapten Alfred Madsen i Odense hade fattat tycke för den gamla damen som han rustade upp och döpte om till Mom. Efter några år försåg han fartyget med en ny motor av fabrikat Volvo-Penta och för att klara konkurrensen flaggades fartyget ut till Cypern och fick i samband med det byta namn till Donibu. Med Madsen som ägare och hemort i Limassol kom Donibu att gå kvar i fraktfart ända fram till 1996 då hon såldes till Fornæs Ophugning i Grenå. När Donibu anlände Grenå den 24 juni för skrotning hade redan delar av inredningen tagits ur i Assens.

Donibu. Okänd fotograf

Kronologi

1949-07-08Levererad till Victor Hansén, Burgsvik med namnet Vale.
1951-02Minsprängd och förlist nordost om Möens Klint. Återlevererad i oktober efter bärgning och ombyggnad.
1954-06-15Charter till Gotlandsbolaget under 20 dagar.
1955-03Såld till Percy Tham AB, Oxelösund. Omdöpt till Calli.
1955-06-10Charter till Gotlandsbolaget till den 15 augusti (med option om ytterligare två veckor).
1960-04Såld till ett partrederi i Donsö med Joel Backman som huvudredare.
1966-04-19Såld till Oluf von Lowzow, Estruplund, St Stjerup, Örsted i Danmark. Omdöpt till Katja-Loz.
1968-07-08Såld till Broen Shipping A/S, Assens. Omdöpt till Birte Broen.
1970-09-04Såld till Erik V. Bagge, Korsör. Omdöpt till Ellen Bagge.
1973-09-28Såld till Svend M. Ubbesen Partrederi, Köpenhamn. Omdöpt till Marco.
1976-08Såld till Alfred V. Madsen, Odense. Omdöpt till Mom.
1979-06Omdöpt till Donibu efter utflaggning till Donibu Marine Co Ltd, Nicosia.
1996-06-24Ankom Fornæs Ophugning, Grenå för skrotning.

Specifikation

Längd45,37 meter
Bredd7,84 meter
Dräktighet364 brt
Lastförmåga565 dwt
Maskineri1 st 4-cyl Nohab-diesel.
Passagerarkapacitet
Lastkapacitet27.000 kubikfot (grain)
Namnsignal/IMOSFEZ/5058090

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *