Astrid

Lastfartyget Astrid hörde hemma i Skillinge under hela fyra decennier men hade byggts i Holland som seglande fiskefartyg. Skepparen Edmund Frohm gick med sin Astrid återkommande med laster mellan Gotland och fastlandet och i mitten av 1950-talet gick hon till och med i charter för Gotlandsbolaget. Efter Frohms död hamnade Astrid i händerna på drogsmugglare, men efter en förödande brand återuppstod det stolta skeppet i en helt ny skepnad.

Byggd på spekulation

I badorten Scheveningen, strax utanför Haag, lät Gerard van Leeuwen Hendrikszn år 1918 börja bygga ett seglande fiskefartyg på spekulation. På grund av krigets efterverkningar hade varvet svårt att hitta en intressent till nybygget, och färdigställandet fördröjdes. Det skulle dröja ända till 1923 innan skeppsmäklaren Hendrik Kramer köpte skrovet varefter Nicholas Muller och hans son Jan i Dordrecht lät färdigställa fartyget hos A. De Jong i Vlaardingen.

När fartyget levererades i mars 1924 hade det utrustats med en tvåcylindrig maskin på 100 hästkrafter och hon fick namnet Wuta vilket var en akronym för Wacht Uw Tijd Af (att se tiden an). Hon kom således aldrig att nyttjas som segelfartyg i Nordsjöfisket utan sattes istället in i fraktfart som motorfartyg, även om hon fortfarande var utrustad med segel – riggad som loggert.

Såld till bröderna Frohm

Sommaren 1937 sålde Jan Muller sin Wuta för 32.000 nederländska gulden till ett partrederi i Skillinge söder om Simrishamn. Vid ett möte den 18 juni beslutades att John Jeppsson skulle fungera som huvudredare mot ett arvode om 50 kronor per år. Dominerande ägare i partrederiet var bröderna Ellery och Edmund Frohm med 25/128-delar vardera och bröderna alternerade som befälhavare ombord på nyförvärvet som döptes om till Astrid. Övriga delägare bestod bland annat av 28 Skillingebor som gick in med endast 1/128-del vardera.

Under det andra världskriget fraktade Astrid kol från Gdynia till Sverige och framöver var även betor från Skillinge till Karlshamns sockerfabrik en vanlig frakt för Astrid. Hon gick även med spannmål till Stockholm och Gotland och raps skeppades till Trelleborg och Karlshamn. Astrid gick också med maltat korn, sand och cement, men på vintrarna var Astrid upplagd. Befälhavaren Edmund Frohm kom efterhand att köpa fler andelar i fartyget och efter broderns död var han så gott som ensam ägare av Astrid.

Under somrarna 1956 och 1957 chartrades Skillingeskutan in av Gotlandsbolaget för att stärka upp fraktfarten mellan Visby och Stockholm. Hyran uppgick till 450 kronor per dygn under den första sommaren. Under 1957 byttes även den gamla maskinen – en fyrtakts enkelverkande 2-cyl diesel tillverkad av Motorfabrik ”Deutz” – ut mot två stycken fyrtakts enkelverkande Volvo Penta-motorer med växel. I samband med motorbytet monterades även fartygets rigg ned varför fartyget nu ändrades från motorseglare till motorfartyg.

En period på 1960-talet, då Frohm blivit sjuk, låg hon upplagd i Skillinge. För att klara finanserna gjorde hon dagsturer med sportfiskare – med servering av korv i lastrummet – och sommartid bedrev krögaren på Kyhls restaurang kaférörelse i hennes lastrum. Då motorbytet sju år tidigare visat sig vara mindre lyckat ersattes maskineriet 1964 med en trecylindrig diesel från Jönköpings maskinfabrik.

Knarklast sätts i brand

När Edmund Frohm dog 1976 såldes den åldriga Astrid till Libyen. Hon seglade ner till Tripoli i slutet av året för de nya redarna som dock inte hade rent mjöl i påsarna då de planerade för drogtransporter till Skandinavien. I juli 1977 närmade sig ett brittiskt tullfartyg fartyget när hon befann sig nordgående i Engelska kanalen, 16 miles från Dungeness fyr. Besättningen drabbades av panik och började vräka lasten av hasch överbord samtidigt som man hällde ut bensin över det man inte lyckades få upp på däck. Branden fick ett våldsamt förlopp och tre av besättningsmännen dog i lågorna medans två lyckades ta sig överbord. Efter att den holländska bogserbåten Typhoon tagit sig till platsen kunde vraket bogseras in till brittiska Newhaven där det tills vidare lades upp. Den dumpade knarklasten flöt senare iland i Holland.

Någon ersättning för bärgningen av fartyget betalades aldrig ut varför hon så småningom såldes på auktion av Admiralty Marshall för skrotvärdet. I mitten av 1979 bogserades hon av de nya ägarna från Newhaven till River Hamble utanför Southampton där hon användes som pråm vid ett skrotupplag.

Återuppstånden likt Fågel Fenix

I maj 1984 hittade den pensionerade marinofficeren Graham Nielson den nästintill övergivna Astrid vid River Hamble. Nielson hade en tid letat efter ett lämpligt fartyg eftersom han hade en idé om att fånga upp ungdomar utan högre utbildning och utveckla deras potential genom längre seglingsexpeditioner. Med ett handslag ombord på det utbrända fartyget var affären säkrad och den första åtgärden blev att bogsera Astrid till Husband’s Yard i Marchwood för blästring. Eftersom det i princip inte fanns någon dokumentation kvar mättes även fartyget upp i detalj och nya ritningar producerades. Det visade sig att Astrid var ett synnerligen gediget bygge. Avståndet mellan spanten var 45 centimeter och bordläggningsplåten hade en tjocklek om 1 cm.

Fartyget registrerades på The Astrid Trust i Southampton och nu påbörjades projekteringen av en omfattande ombyggnation till ett segelfartyg som skulle möta de senaste säkerhetskraven. Efter beslutet om att Astrid skulle riggas som en traditionell tvåmastad brigg med City of Glasgow som förebild började Mike Willoughby rita Astrids rigg. Den brittiska skogsvårdsstyrelsen godkände att 19 särskilt utvalda douglasgranar fick fällas för att tjäna som virke till bland annat masterna. Stabilitetsberäkningar låg till grund för ballast och krängningsprov genomfördes successivt under överinseende av klassificeringsmyndigheten. Under kommande fyra år av hårt arbete av en handfull personer växte den magnifika briggen Astrid fram från den utbrända smuggelskeppet. Utöver riggen installerades även en Scania-diesel på 280 hästkrafter.

Kostnaderna för det ambitiösa projektet var inte små, men två brittiska fonder var goda garanter för den löpande finansieringen och den totala kostnaden för ombyggnationen kom att landa på omkring 900.000 brittiska pund.

I december 1988 genomfördes de först provturerna och den 24 maj 1989 kunde så den brittiska princessan Anne under pompa och ståt förklara att Astrid nu stod ”till ungdomens tjänst”. Projektet var slutfört och Fågel Fenix hade rest sig ur askan. Redan samma år deltog hon i The Tall Ships Races och hon kom under kommande år att genomföra inte mindre än sexton längre atlantseglingar. 1996 vann hon sin klass i The Tall Ships Races men verksamheten gick med kraftiga förluster och hon lades under året upp i St Vincent på grund av ekonomiska svårigheter i The Astrid Trust.

Återbördad till hemlandet

I slutet av 1996 likviderades Astrid trust och fartyget såldes därefter till skepparen Jan Velthuis och medintressenter i Enkhuizen i Nederländerna. Hon hade därmed återbördats till det land hon byggts i drygt sjuttio år tidigare. Efter en brand 1999 påbörjades en omfattande ombyggnad vid Scheepsreparatie Friesland i Harlingen. Maskineriet byttes ut mot en Scania-diesel på 344 hkr och ombord fanns nu plats för 24 gäster med tolv tvåmanshytter, fem duschrum, sex toaletter, ett välutrustat kök, matsal och en bar. Hon marknadsfördes nu av Rederij Horizon Sailing för exklusiva charterseglingar och deltog bland annat i DelfSail och Tall Ships Races. Efter några år köptes Astrid av Pieter de Kam som övergav sitt arbete som arkitekt för att förverkliga sin dröm om utbilda ungdomar i konsten att segla en råseglare.

Den sista seglatsen

Efter en seglats från Southampton ankrade Astrid vid 14-tiden den 23 juli 2013 upp utanför Oysterhaven på Irlands sydkust. Hon var ett av femtio fartyg som skulle delta i den irländska Gathering Cruise mellan Oysterhaven och Kinsale, och hon hade trettio besättningsmän ombord av vilka 24 var praktikanter i åldrarna 15-24 år. Den permanenta besättningen bestod av sex man under befäl av ägaren Pieter de Kam. Vid 11-tiden dagen därpå lättade hon ankar och gick för motor på sydvästlig kurs. Klockan 11:35 började segel sättas, men redan fem minuter senare stannade oväntat motorn. Man gjorde försök att sätta märssegel, men endast briggseglet och några stagsegel var satta när hon närmade sig land. Utan motorkraft förmådde inte befälhavaren hålla Astrid fri från den klippiga kusten varför hon slutligen gick på klipporna vid Ballymacus Point. Det blåste vid tillfället tio sekundmeter med en våghöjd på fyra meter. Fyra räddningsbåtar från land och två helikoptrar från irländska kustbevakningen ryckte ut till undsättning och samtliga besättningsmän kunde undsättas utan skador av räddningsbåtarna och av skonaren Spirit of Oysterhaven som också deltog i regattan.

Astrid låg dock snart helt under vattenytan vid den klippiga kusten men den 26 juli påbörjades en besiktning för att utvärdera möjligheterna att bärga och reparera fartyget. Dykarnas rapport var dock nedslående. Fartygets skrov hade kraftiga intryckningar och hål och nitar hade släppt ur fartygsplåten. Företaget Blue Ocean kontrakterades för att bärga fartyget vilket innebar att 3,5 ton dieselbränsle skulle pumpas ur från fartygets bränsletankar och att rigg och master skulle skäras bort innan en flytande kran skulle lyfta bort fartyget från klipporna. Redan i detta skede var den preliminära bedömningen att Astrid var en totalförlust, men överlämning av vraket skulle efter bärgning ske i en närbelägen hamn för slutlig bedömning av försäkringsbolaget.

Den första september var planen godkänd av kustbevakningen och arbetet med att tömma bränsletankarna påbörjades. Den 9 september lyftes Astrid upp av kranen GPS Atlas och ställdes på en pråm som bogserades in till Kinsdale. Pieter de Kam som fortfarande hade hopp om att Astrid skulle kunna räddas kunde efter inspektion ombord besviket konstatera:

The Shipping Inspectorate says you’re basically building a new ship if you’re going to repair it. Then you must also comply with the new rules. The soul of Astrid is then gone. It has then become a new Astrid and then the cultural history is also a bit gone.

Efter att slutligen ha dömts ut togs pråmen med Astrid vidare till Cork där hon skrotades under vintern.

Marine Casualty Investigation Board, MCIB, släppte sin slutrapport i februari 2015. Huvudorsaken till förlisningen var maskinhaveriet vilket i sin tur berodde på att färskvatten av misstag fyllts på i drivmedelstanken i Brighton den 12 juli 2013. Men MCIB riktade allvarlig kritik mot andra förhållanden ombord. Bland annat menade man att befälhavaren valt en mer osäker, strandnära rutt för att skapa bättre fototillfällen och marknadsföring för seglatsen. Vidare var varken fartyg eller besättning certifierade för den typ av resa som genomfördes, samtidigt som det fanns formella anmärkningar både i fartygets sjövärdighetsbevis som i befälhavarens behörighetsbevis. Vid själva olyckan försenades också räddningsinsatsen med tio minuter på grund av felaktigt nödanrop av besättningen.

Kronologi

1924-03-01	Levererad till Nicholas Muller och hans son Jan i Dordrecht, Nederländerna. Döpt till Wuta.
1937-07-07	Såld till ett partrederi med John Jeppsson i Skillinge som huvudredare. Omdöpt till Astrid.
1956	Charter till Gotlandsbolaget under en månad.
1957-07	Charter till Gotlandsbolaget under en månad.
1976-11	Såld till Ahmad Ali Karim & Mohamed Bassam Shafshack, Tripoli, Libanon.
1977-07-13	Brand ombord, inbogserad till Newhaven. Såld på auktion hösten 1979 av Admiralty Marshal till Metal Recoveries (Newhaven) Ltd.
1984-05	Såld till John Amos och Graham Neilson. Överförd till The Astrid Trust, Southampton.
1997	Såld till Platform Chartervaart, Urk, Nederländerna.
2007-02-06	Såld till Pieter Jan de Kam, Wissenkerke och Catharina Karman, Kortgene.
2013-07-24	Förliste utanför Kinsale. Irland. Bärgad men skrotad under hösten.

Specifikation

Längd	31,17 meter
Bredd	6,49 meter
Dräktighet	192 brt
Lastförmåga	215 dwt
Maskineri	1 st 2-cyl Deutz-diesel, 100 hkr, 8 knop
Passagerarkapacitet	–
Lastkapacitet	?
Namnsignal/IMO	SLEK/5027792