Efter att Otto Magnusson bedrivit styckegodstrafik mellan Visby och Stockholm med inhyrt tonnage under 1950-talet köpte han in Carlsvik och Ostkust under år 1961. Carlsvik var byggd redan 1919 som tremastskonaren Freja, men hon hade byggts om och renoverats under årens lopp. Hon hade dock knappast framtiden för sig utan såldes redan efter några år.
Byggd för bondeseglationen
Freja hade byggts av skeppsbyggmästare Fredrik Jonsson vid hans varv i Djursvik, fyra mil söder om Kalmar, under år 1919. Jonsson hade övertagit varvsrörelsen redan 1906 men det var först under första världskriget som affärerna tog fart, och varvet byggde nu i huvudsak skutor åt bonderederierna runt om i de småländska bygderna. Nybyggena ägdes i regel av flera bönder som gått samman och seglades av kaptener från trakten som ofta också var delägare.
Freja hade beställts av Gustaf Jansson med flera i den närbelägna inlandssocknen Torsås, men hon kom att få hemort i Bergkvara ute vid kusten. Det finns alltjämt fina bilder på spantresningen av Freja med varvspersonalen i förgrunden. Längst till vänster på bilden ovan syns varvsägaren och byggmästaren själv; Fredrik Jonsson.
Ett decennium efter leveransen ombildades partrederiet varvid Freja fick ny hemort i Djursvik. Strax därefter byggdes hon om till slätskonare och fick en hjälpmotor på 78 hästkrafter av Lavals fabrikat insatt. Som slätskonare hade hon gaffelsegel och gaffeltoppsegel på alla master men saknade råsegel. En tremastad slätskonare kallades ofta efter sitt utseende för en “hundraelva”.
Efter andra världskriget byttes Frejas maskin ut mot en starkare, och Gustaf Berg i Begkvara blev ny huvudredare fram till försäljningen till Västervik år 1950. Ny ägare till det nu drygt trettio år gamla segelfartyget var ett partrederi med Karl Gustav Karlsson som huvudredare. Nytt namn blev Carlsvik och skonaren fortsatte att segla för sina Västerviksägare under hela femtiotalet.
Sjölinjer köper in skutan
År 1961 förvärvade Otto Magnusson och hans AB Sjölinjer Carlsvik. Fartyget fick behålla sitt namn och hon sattes in mellan Stockholm, Södertälje och Visby samt till olika norrlandshamnar. Utseendet var nu också förändrat efter att en av de tre masterna tagits bort. Redan den 9 maj 1962 gick Carlsvik på grund vid Västra Grässkären men Gränges bogserbåt Isbjörn gick ut från Oxelösund till haveriplatsen och drog loss skutan. Carlsvik klarade sig undan haveriet utan allvarligare skador.
Måndagen den 16 september 1963 fick Carlsvik i sin tur rycka ut och assistera en haverist. Det var rederikollegan Ostkust som fått maskinhaveri söder om Landsort och påkallade assistans. Ostkust som hissat segel hade lyckats ta sig vidare mot Gotland i sakta mak, men när Carlsvik väl nådde fram till Ostkust under eftermiddagen togs haveristen under bogsering in till Kappelshamn för reparation. I en januaristorm några månader senare var det Carlsvik som råkade i bekymmer. Carlsvik fick då skrovskador när hon under ovädret låg förtöjd i Visby hamn. Ännu värre råkade dock Gotlandsbolagets Thjelvar ut som fick flera plåtar intryckta mot kajen och därmed tvingades uppsöka varv med störningar i Gotlandstrafiken som följd.
Senare under 1964 sålde Otto Magnusson Carlsvik till Irene Billing och hennes Rederi AB Rogge i Strängnäs. Seglationen kan dock knappast ha gått bra eftersom Carlsvik redan året därpå utbjöds på exekutiv auktion. Otto Magnusson såg möjligheten att byta ut det trilskande maskineriet på sin Ostkust mot den sexcylindriga Albin-diesel som satt i Carlsvik och la ett bud som accepterades. Således kom han åter att bli ägare till Carlsvik, men han sålde raskt pråmen vidare till en K G A Ljung i Stockholm efter att ha tagit ur motorn.
Nöjespråm i Stockholm
Ljung behöll Carlsvik endast under en sommar och sålde henne vidare redan samma höst till en Leopold Prüller i Stockholm. När år 1966 skulle räknas in annonserades i pressen om en nyårsvaka på “M/S Carlsvik” (som hon kallades trots att hon var motorlös) där hon låg under Liljeholmsbron på Liljeholmssidan. Carlsvik marknadsfördes som “Ny internationell beatclub” och för underhållningen stod bland annat band som kallades för “The Phanes” och “The Woods”. En månad senare kallades pråmen inte längre för “beatclub” utan för “Klubb Art-Center” och medlemmar hälsades välkomna till säsongsstart med “orkester och gästartister”.
Verksamheten hade av allt att döma svårt att gå runt och Carlsvik mättes ut av Kronofogden på grund av obetalda skulder. Den 9 maj 1968 hölls auktion genom Stockholms stad på Norrtullsgatan 6. Om något bud inkom är okänt, men den 18 augusti året därpå var det iallafall dags för ett nytt försök att sälja pråmen. Stockholm stad underströk att pråmen, som nu låg i Hammarby sjö, skulle bortföras från sin förtöjningsplats senast den 29 augusti enligt beslut av hamnmyndigheten.
Någon försäljning verkar dock inte ha blivit av och Carlsvik förblev i upplag och i stigande förfall vid Hammarby sluss. De upplagda skutorna runt om i Stockholm rensades bort efterhand vid denna tid, och den 14 oktober 1971 hade (o)turen kommit till Carlsvik som då eldades upp i Frihamnen dit den forslats av Stockholms hamn.
Kronologi
| 1919 | Levererad till Gustaf Jansson m fl i Torsås med namnet Freja. Partrederiet ombildas 1928 och ny hemort blir Djursvik. |
| 1950 | Såld till Karl Gustav Karlsson m fl i Västervik omdöpt till Carlsvik. |
| 1961 | Såld till Otto Magnusson m fl i Visby. |
| 1964 | Såld till Rederi AB Rogge (Irene Billing) i Strängnäs. |
| 1965 | Såld på exekutiv auktion till Otto Magnusson. Motorn urtagen och monterad i Ketty. |
| 1965-05 | Såld till K G A Ljung, Stockholm. |
| 1965-09 | Såld till Leopold Prüller, Stockholm. |
| 1971-10-14 | Uppbränd av Stockholms hamnar efter att ha forslats bort till Frihamnen. |
Specifikation
| Längd | 30,86 meter |
| Bredd | 7,97 meter |
| Dräktighet | 183 brt |
| Lastförmåga | 270 dwt |
| Maskineri | 6-cylindrig Albin-diesel |
| Passagerarkapacitet | 0 |
| Lastkapacitet | ? |
| Namnsignal/IMO | ?/- |